VAB och jämställdhet

Hej från sjukstugan! Vabruari är äntligen förbi men tyvärr inte själva VABandet, och nu är det både jag och den lilla loppan som är drabbade. Vi snörvla, nyser och hostar om vart annat och känner oss allmänt risiga. Det här med VAB (vård av sjukt barn) är verkligen klurigt. Vem ska stanna hemma, och vem ska jobba? Är den enes jobb ”viktigare” än den andres? Vem tjänar mest och alltså förlorar minst pengar på att VABa? För att inte tala om alla ensamstående mammor och pappor som kanske inte har något val.

Jag har många gånger varit innerligt tacksam för att det är lika självklart för min man Oliver att vara hemma och ta hand om barnen som det är för mig, vare sig det gäller VAB eller föräldraledighet. Därmed inte sagt att vi delar 50/50 på allt, nej det handlar mer om att vi tittar på vem det funkar bäst för i varje situationen utifrån samma värdering. Jag är också tacksam att vi har mor- och farföräldrar i närheten som kan stötta när det kör ihop sig ordentligt. Hur gör du/ni med VAB?  

Nu när både jag och den lilla loppan är krassliga då är det rätt givet att det är jag som är hemma och VABar. Men varför är det egentligen så givet? Jag som själv är sjuk är ju egentligen inte den mest lämpade att ta hand om det sjuka barnet. Dessutom är jag själv i behov av omvårdnad, eller i alla fall vila, och hade förmodligen blivit frisk snabbare om jag hade kunnat fokusera på mitt eget tillfrisknande. Istället gör jag allt jag kan för att se till att barnet mår så bra som möjligt.

Jag som själv är sjuk är ju egentligen inte den mest lämpade att ta hand om det sjuka barnet.

Denna vintern går nog till historien som en av de sjukaste, i dubbel bemärkelse. Men här hemma är det faktiskt inte barnen som varit mest sjuka, nej då, det är mina sjukdagar som slagit i taket. Jag har varit sjukanmäld lika många dagar under de senaste två månaderna som jag annars brukar vara på ett helt år(!). Det kan visserligen bero delvis på att jag blivit betydligt bättre på att vara sjuk, alltså inte på själva sjukdomstillståndet, utan på att stanna hemma när jag inte mår bra, men också att jag ger mig själv tillåtelse att vara sjuk. Jag hoppas innerligt att detta är sista sjukdomsvändan för denna gången. Våren är varmt välkommen! /Liv