Lejonmamman

Hejsan! Liv här. Jag vet inte om det är vinterns hårda grepp som spelar in, eller kanske snarare avsaknaden av vårvärme, men de senaste veckorna har mitt tålamod varit nere på källarnivå. Det är dessutom en rätt utmanande period just nu med två barn i olika utvecklingsperioder. Samtidigt.

Även om jag vet att det är just utveckling och inte deras sanna personlighet som så är det ändå både frustrerande och irriterande att mötas av denna total ignorans. Inte ett ord verkar gå fram hur jag än vrider och vänder på det och försöker på alla möjliga tänkbara (inklusive mindre pedagogiska) sätt. I ren desperation tar jag till slut ton och ryter ifrån ordentligt.

Sen kommer det dåliga samvetet krypande. Varför kan jag inte behärska mig bättre? Jag vill ju kunna hantera dessa utmanande situationer utan att reagera så starkt eller i alla fall mindre ilsket.

Jag vänder mig till yogan för återhämtning och reflektion. Det brukar hjälpa mig vidga vyerna och se situationen med lite mer objektiva ögon. Genom yogan ger jag mig också tillåtelse att känna alla känslor. Självklart är det ok att bli arg. Det är ok att ryta ifrån. Det är kanske till och med så att barnen behöver se sina föräldrar ta ton och visa sin irritation. Det är mänskligt och helt naturligt.

Det viktigaste är nog att visa att alla känslor får vara med, både kärlek och ilska, och allt däremellan.

Hur hanterar du dina känslor? /Liv