Hej! Liv här igen. Idag har det varit sånt där växelväder, du vet när det ena stunden är strålande sol, och i nästa stund öser regnet ner, och har en tur får man en glimt av en vacker regnbåge mellan skurarna. Idag när jag satt i bilen på väg hem från jobbet tänkte jag på att det är precis som i mitt huvud. Det finns rätt ofta så väldigt många tankar i mitt huvud som röjer runt helt obehindrat och vissa dagar är det så tjockt i huvudet så det är noll chans för solen kan bryta igenom. Andra dagar är det mer som idag att det finns några små oförargliga moln, läs: tankar, som inte gör något större väsen av sig tillsammans med stora mörka sjok med regnet hängandes som en tung nattblöja som kan börja läcka precis när som helst. Vinden får fart när dessa svarta moln glider in på himlen ovan. De är inte nådiga. Och däremellan skiner solen med sitt gemytliga sken och det finns hopp om livet igen. Precis så är det vissa dagar, iblanda inombords och ibland utomhus.

Jag funderar på varför det är så svårt att låta tankarna skingras och vara närvarande i stunden precis som en vacker sommardag när solen skiner och lyser upp allt levande. Ibland (eller rätt ofta faktiskt) tycker jag att det är svårt att sluta tänka, dvs. vara närvarande i nuet. Inte planera för morgondagen, eller fundera på saker som jag ”inte får glömma”. Bara vara. Hur gör eller är en det?

Moln med tankar

Jag vet att Klara brukar säga att tankarna inte behöver försvinna för att en ska vara närvarande, de ska bara inte få någon uppmärksamhet. Det är inte så bara, det är ju hur svårt som helst. Jag har fått tipset att observera tankarna på samma sätt som jag kollar på molnen som rör sig över himlen från en filt på gräset. Molnen kommer och går, med olika form och karaktär, och även när det är den gråaste dagen året så solen finns alltid kvar, bakom allt det där gråa. Det är först när det blir lite utrymme mellan molnen som solen kan kika fram och lysa upp världen igen med sina härligt varma strålar. Hur tänker du? /Liv