Självterapi

Hej! Liv här. Du som har mindre barn och yogar hemma, hur får du till det? Jag har ofta högtravande planer på att yoga på kvällarna i lugn och ro när barnen somnat, eller åtminstone någon kväll i veckan. Men plötsligt har ännu en vecka swishat förbi och jag har inte fått fram mattan en endaste gång. Vad hände? Det är inte så att jag sätter mig i soffan och kollar på TV i två timmar och sen undrar vart tiden tog vägen. Det är mer så att när barnen somnat och disken är avklarad så är det mer rimligt att sätta på sig pyjamas snarare än yogatights. Hmm, det kanske är läge på att göra tightsen till pyjamas och flytta yogan till sängen?!

Jag vill yoga, för jag mår bra av yoga. För mig är yoga som att gå i terapi hos mig själv. Jag har ju alla svaren inom mig som det så fint heter, och sant är det också. När jag yogar förstår jag varför jag mår som jag gör och känner som jag gör, och jag varken kan eller vill värja mig för de känslor som finns inom mig. Jag blir liksom ett med mig själv och känner mig levande.

För mig är yoga som att gå i terapi hos mig själv

Trots detta så har jag alltså väldigt svårt att faktisk ta mig tid för yoga i vardagen, dvs alla dagar i veckan. Det är ju helt ologiskt. Men livet är kanske inte alltid logiskt och rationellt? Jag tränar på att inte låta “borde” och “måste” styra, utan istället utforska hur det skulle vara att gå mer på känsla och välkomna det jag vill och behöver. Min det är som att det är stopp i maskineriet och jag stretar åt alla möjliga håll samtidigt så varken kroppen eller knoppen förstår vad som är rätt eller fel.

Hur gör du? Är det bara att göra? /Liv, mamma till en 3-åring och en 6-åring